16 minuter från att åka hem

Förra helgen var vi i Joplin, MO och spelade en Thanksgiving-turnering. Bara det faktum att vi åkte till Joplin gjorde mig så less att jag bara vill åka hem. Förra året åkte vi till Denver över Thanksgiving och sen San Antonio, TX över jul. Nu fick vi alltså åka 2h bort till en håla i något annat hörn av Missouri över Thanksgiving, och ingenstans över jul. Vi blev lite för bortskämda förra året med två resor, så det här är lite av en besvikelse. Menmen, matcherna...

Fredag spelade vi mot Pitt State, och vann en tight match. Jag spelade 0 minuter, och efter matchen var jag så besviken att jag började (tro't eller ej) gråta. Jag kände mig som en dålig människa, jag menar vi vann ju matchen, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, för det kändes som att det här året skulle bli som förra året och jag har ingen lust att häcka på bänken och inte veta om jag ens ska få komma in i matchen en hel säsong till. Efter matchen höll jag mig för mig själv, för jag var så under isen. Kollade t.o.m. på enkelresor STL-ARN... tyvärr (tur?) var de för dyra, men hade de kostat $200 hade jag suttit hemma i byn nu, LÄTT! Så less var jag...

Lördagen mötte vi hemmalaget, MO Southern State och förlorade. Jag fick dock spela 16 min och de tyckte tydligen att det gick bra. Jag är ju alltid missnöjd med hur jag spelar, men det var kul att de tyckte att jag gjorde bra ifrån mig iaf. Det som var mest skönt var att jag kände att 1. jag är bra nog att spela på den här nivån, 2. jag var inte nervös längre utan kände mig hemma  på planen. När man inte får spela alls, utan att få en förklaring knäcker det verkligen ens självförtroende, för man... ehm, jag... tar för givet att jag måste vara så jvla dålig att jag inte ens kan få en chans.  

De senaste matcherna har jag spelat ca 10 min, och jag hoppas på att få spela med ju längre säsongen går, för jag känner att jag jobbar för att bli bättre hela tiden. T.e.x en match gick min spelare förbi mig på en drive, och då tränade jag "close-outs" (basketterm) för att bli snabbare i fötterna och bättre på att stoppa mig spelare 1-1 och det kändes som att det gav resultat matchen därpå. Just nu är jag alltså sjukt motiverad att bli bättre för att få mer speltid och producera mer under de minuterna jag får, så basket är kul igen!

Annars händer det inte så mycket, jag har gett upp ambitionerna på att ha ett liv. Känns som att jag är här för att spela basket och plugga, och jag vill göra allt jag kan för att lyckas så bra som möjligt med de två sakerna. Nattlivet här i Rolla är dessutom inte speciellt kul, så det känns inte som att jag missar något om jag går hem och lägger mig vid midnatt en fredag- eller lördagkväll. Dessutom har jag börjat känna av något ruskigt olustigt: Jag börjar bli gammal!! Känns helt sjukt att säga det här vid 22 års ålder, men jag har ont och är stel och känner mig som en gammal tant. Har aldrig känt såhär tidigare tror jag! Eller jo, men inte på lika många ställen och så ofta. Försöker ta hand om min kropp så gott jag kan, har ju tänkt spela ett bra tag till :)

Åker upp till Minnesota om ca 2v och det ska bli oooooh så skönt! Både att få komma härifrån ett tag (på 4 månader har jag sovit borta från Rolla totalt 3 nätter... galet), träffa Judy igen, baka pepparkakor och lussekatter, shoppa lite, fika på mysiga cafeer, IKEA, och äta god mat. Ser fram emot den 21, samma dag som jag landar, då ska vi äta julbord på Swedish American Institute. Ojoj, jag kommer rulla därifrån...men vad sjutton, det är ju bara jul en gång per år!

Saknar och älskar er därhemma, och längtar till nästa jul då jag ska fira hemma igen. Ohlala!

Kram,

Lydia